tisdag 24 april 2012

Hur du skriver effektiva bifigurer

Sir Arthur Conan gav Sherlock Holmes en hel uppsjö av bifigurer. Det var Dr. Watson, den egentliga sidkicken som fick agera som bollplank, den skotska värdinnan Mrs. Hudson som städade, lagade mat och pysslade om Holmes, Scotland Yard inspektör Lestrade används som en motsats till Holmes för att visa hans inutiativa briljans och samt tillgång till officiella undersökningar, Baker street Irregulars för att snoka upp information samt Mycroft Holmes, Sherlocks politiskt mäktiga äldre bror för att ge finansiellt och strategiskt stöd. Liksom Doyles bör din skara av bikaraktärer spegla vad din huvudperson behöver.

Balansera karaktärernas egenskaper
En amatör detektiv behöver en vän eller släkting med tillgång till insideinformation, en polis, en privatdetektiv eller en reporter passar utmärkt. En karaktär som är arrogant och självupptagen behöver en karaktär som håller koll på att han inte tar sig själv på för stort allvar, kanske en bitter medarbetare eller en mor. Du kanske vill visa en hårdkokt polis detektivs mjukare sida genom att ge honom barn eller en gravid fru.

Den viktigaste bikaraktären inom många genren är medhjälparen (sidekicken). Nästan varje mysterieprotagonist  har en. Rex Stouts feta, briljanta Nero Wolfe har Archie Goodwin – en tunn, skojfrisk kvinnokarl. Carol O’Conells isiga, orörliga, blonda detektiven Kathy Mallory har den pratsamma, överviktiga, åldrande detektiven Riker. Robert B. Parkers litterära, poesi – citeraren Spenser har den svarta, gatusmarta, rappkäftade Hawk. Harlan Cobens tidigare basketbollsstjärnan agenten Myron Bolitar har den rika, blonda, snabba vännen Windsor Horne Lockwood III.  

Ser du mönstret? Det är gamla motsatser som lockar. Mysteriehuvudrollen och deras medhjälpare är en studie i kontraster. Medhjälparen är yin till huvudrollens yang. Kontrasten sätter protagonistens egenskaper åt sidan.  Exempelvis får den tjockhuvade Watson Holmes att verka smartare.

Stället att börja när du skapar en medhjälpare är med den profil som du har utvecklat åt din huvudkaraktär, så tänk på vilka typer av motsatser som kommer fungera.

Plåga din hjälte
Varje huvudperson eller mysteriedetektiv behöver en motståndare också. Detta är inte boven i dramat utan en snäll karaktär som gör din hjälte galen, trycker på hans knappar, pinar honom och sätter hinder i hans väg. Han är helt enkelt en plåga. Det kan vara en överbeskyddande släkting eller en ”jag vet allt” medarbetare. Det kan vara en polis eller en annan detektiv som inte har någon respekt för huvudpersonen. Det kan också vara en chef eller en flirt.

För Sherlock Holmes så är det inspektören LeStrade och hans förakt för Holmes utredningsteknik. I samma anda har Kathy Reichs rättsakademiska antropolog Måttligheten Brennan en plågoande nämligen polisassistenten Luc Claudel. Deras munhugg är ett konstant inslag i hennes böcker. I ”Måndags sorg” får Brennan reda på att hon ska arbeta tillsammans med Claudel. Hon beskriver han som:

”Även om Luc Claudel är en bra polis så har han tålamod som en smällare, Känslighet som Vlad Dracula och en ihållande skepsis när det gäller värdet av kriminalteknisk antropologi.”
Sen tillägger hon:
”Snabb bearbetare dock.”


Konflikter är kryddan som får karaktärerna att komma till liv och en motståndare kan orsaka huvudpersonen alla typer av intressanta problem och försvåra din berättelse genom att slänga upp vägspärrar för utredningen.

En motståndare kan helt enkelt vara tjockhuvad, tillexempel en överordnad officer som fortfarande inte är övertygad och tar bort huvudpersonen från fallet. Eller en motståndare kan vara avsiktligt hindrande. Tillexempel kan en byråkrats förtroendevalda chef upphäva en utredning som hotar polisens kumpaner eller så kan en ledande reporter misslyckas med att föra vidare information eftersom han inte vill att en underordnad reporter ska få dem senaste nyheterna.

Kom ihåg att det ska vara en karaktär som är positionerad för att hindra, förarga och i allmänt vara i vägen när du utvecklar din motståndare. Med en motståndare i berättelsen får detektiven massor av möjligheter att argumentera, kämpa och i allmänhet visa sin duglighet och uppfinningsrikedom.

Bearbeta fram den stödjande rollen
En stödjande karaktär kan vara vem som helst i din detektivs liv – en släkting, vän, en granne, en medarbetare, en professionell kollega, den lokala bibliotekarien, en servitris, stadens borgmästare, även ett husdjur. En stödjande karaktär kommer med bagage så välj din med omsorg. Om du ger dina huvudinnehavare unga barn, måste du ta itu med att ordna med barnomsorg. En betydande annan? Var beredd att hantera den oundvikliga attraktionen till denna sexiga misstänkta. En sankt Bernards hund? Tänk på att han kommer att behöver rastas minst två gånger om dagen.

Stödjande karaktärer ger din huvudkaraktär ett liv men var och en bör också spela en särskild roll i berättelsen. Stödjande karaktärer kan börja som stereotyper: en hängiven hustru, en gnagande svärmor, en mumlande assistent, en macho polis eller en slemmig advokat. Det är ok att fastna i sitt rollfack med sina stödjande karaktärer under planeringsfasen. När du ger dig i kast med skrivandet, och du vill att dem ska få större roller kommer du vilja dra ut dem från stereotyperna och bygga ut dem och fylla på dem till komplexa karaktärer som kommer göra saker som kommer förvåna både dig och läsarna.

Som en allmän regel, kom ihåg att du vill inte att dem stödjande karaktärerna ska sno rampljuset men meningslösa och ointressanta karaktärer får inte täppa till din historia heller.

Namnge stödjande karaktärer
Ge varje bikaraktär ett namn som matchar dess personlighet och var noga med att välja namn som hjälper läsaren att minnas vem som är vem.  

Smeknamn är lätta att komma ihåg speciellt när de ger en ögonblicksbild av karaktärens personlighet (Spike, Godiva eller Flash) eller utseende (Red, Curly eller Smokey). Genom att kasta in etnicitet blir ett karaktärsnamn lätt att komma ihåg (Zito, Sasha och Kwan). Undvik tråkiga och trista namn (Bob Miller) samt dem konstigt exotiska (Darcon).

Det är inte lätt för läsarna att hålla reda på alla dina karaktärer, så hjälp dem. Ge inte dina karaktärer två förnamn som William Thomas,Stanley Raymond eller Susan Frances. Variera antalet stavelser i karaktärernas namn, det är svårare att blanda ihop en Jane Stephanie än det är med Bob och Hank. Välj namn som inte låter lika eller börjar på samma bokstav. Om huvudpersonens syster heter Leanna, döp inte hennes bästa vän Lilian eller Dana.

Skapa en lista med namn du anser är användbara och lägg till nya varje gång du hittar ett nytt som du gillar.

Introducera mindre karaktärer
Mindre karaktärer bör göra ett intryck när dem kommer in på scenen, fast inte med ett stort plask. Här är ett exempel från ”Devices and desires” av P.D. James. Med en blixt av beskrivning, handling och dialog gör Manny sin debut:

”Dörren var redan på väg att stängas när han hörde springandes fotsteg och ett glatt rop, Manny Cummings flög in och undvek precis att bli klämd av stålet. Som alltid tycktes han virvla i en virvelström av pressande energi, för kraftfull för att hållas fångan mellan hissens fyra väggar.  Han svängde med ett brunt kuvert. ”Jag är glad att jag fångade dig, Adam. Det är Norfolk du flyr till, inte sant? Om Norfolks kriminaladelning lägger sina händer på Whistler, ta en titt på honom åt mig, kan du, kolla att han inte är vår kille i Battersea.”

Är Manny lång eller kort? Fet eller smal? Skallig eller en sportslig hårklippning? Vem vet och vem bryr sig. Det är vad han gör som räknas: Han flyger in i hissen, uppenbarar sig som en tornado, levererar tre rader dialog med ett inslag av en irländsk dialekt och ger huvudpersonen ett ytterst viktigt brunt kuvert som driver handlingen framåt.

En mindre roll är ingen plats för en komplex karaktär. Genomsyra inte en med en massa mysterier som dina läsare förväntar sig att du kommer förklara. Ett namn, ett par besynnerliga detaljer och lite handling eller dialog är mer effektivt än en lång utdragen beskriven.

Tillsätt äkthet
Kom ihåg att världen av din roman också kommer vara fylld av statister som ger texten struktur och realism. Var och en kan också ha en liten roll för att underlätta handlingen, men för det mesta är statisterna där för att få scenerna att kännas äkta. Din huvudkaraktär tar en promenad, gatan behöver fotgängare, hon går till banken för att ta ut pengar, banken behöver bankmän och säkerhetsvakter och så vidare med hotelltjänstemän, servitörer, försäljare och allt det andra.

När du skapar dina viktiga mindre karaktärer, får du inte tappa fokus från huvudrollen: kom ihåg att statisterna inledningsvis inte bör få mer än en eller två meningar. Dem behöver inga namn och bara en smula beskrivning är tillräckligt. Välj detaljer som kan vara en kortformad kommentar av området eller sammanhanget. Kanske lekplatsens skateboardare är klädd i bagiga byxor och rasta hatt. Eller kanske en mamma från föräldralärarföreningen har en 4 karats ring på sitt finger.

Eftersom statister används på detta sätt, är dem lika mycket beståndsdelar i miljön som dem är enskilda karaktärer.
- och den miljön kommer vara en passande bakgrund för att hjälpa både din protagonist  och dina mer viktiga stödjande karaktärer att sticka ut.


Denna artikel är översatt av mig och hämtad från: Wriers digest - "How to write effective supporting characters"